Mitt tal på Nobelmiddan

En funktionär antyder att det är viktigt att vänta på sin tur att tala. Så jag skriver en Note 2 myself.

Varannan vatten, tills en söt flicka leder dig upp till talarstolen. Ta på solglasögonen. Men säg det inte högt, gör det bara.

Fumla fram fusklappen ur fracken. Tips: den ligger INTE i nån av de 5 fickorna i västen.

Vänta tills kamerorna zoomat klart. Nicka mot snubben som höjde första skålen. Hitta din senaste fru i massan. Kör så.

Ärade Majestäter, und so wieter jadajada.

Note 2 μ self: Låt nobelsnubben veta att du känner dig mycket hedrad över Priset. Och ännu mer förvånad över att det kom först nu...

Min vän Söndagsdeckaren

Now we know whodidit. Efter alla lustmord i fridsamma Midsomer med 3 döingar i snitt per avsnitt, framträder ett mönster.
I England landar söndagsdeckaren än idag på ett erkännande. Eller i alla fall ett avslut. Typ en avundsjuka på någon annan hobbyodlares alltför stora lökar. Och det blir inte antikhandlaren, utan den distingerade gentlemannen på bondens marknad som till slut ertappas med trubbigt våld, en giftpil eller en blodig spade.

Det svenska ”deckarundret” är fortfarande en gåta...

Mitt Dyk i Genpoolen

Nu kan jag berätta varifrån jag fått mina många talanger och alla pengar. 

Lite inspirerad av ”Vem tror du att du är”, ett teveprogram med kändisar som får borra ner sig i släkthistoria.
Ibland gör de fynd: En högbystad gammelmormor som var surrad vid masten på Mayflower.
Ibland får de böla: Gammelfarfar var en lågpannad skarprättare på galjbacken. Finessen med formatet är att du kan välja vilken gren i trädet du vill följa. Du kan välja vem du är...